SKÖTKONUNG ʃø3t~kå3nuŋ l. SKOTKONUNG skot3~ l. SKOTTKONUNG skot3~, m.
Ordformer
(skot- c. 1622 osv. skott- c. 1540 osv. sköt- (scöt-) c. 1622 osv.)
Etymologi
[fsv. skotkonunger, skötkonunger, skathkonunger, skutkonunger; jfr fvn. skautkonungr; ssg med KONUNG; förra leden torde antingen vara SKOTT, sammanskott, skatt (med tanke på erläggande l. påläggande av skatt), l. höra till stammen i SKÖTA, v.5 (möjl. med tanke på att Olov enl. traditionen vid sitt dop gm skötning donerat jord till kyrkan); med avs. på (den i fsv. tidigast belagda) formen skot- jfr äv. fsv. skota, v. (anträffat bl. enst., i pr. sg. skota), sköta, skotning, skötning (möjl. i avljudsförh. till SKÖTA, v.5); se närmare SHast i KringOrdb. 46 ff.(1975)]
ss. tillnamn på sveakonungen Olov Eriksson som levde omkr. år 1000 (sannol. † c. 1020) o. enl. traditionen var Sv:s förste kristne konung. Är en almennelig mening at .. konung Olaff skulle för then skul haffua wordet kallat Skottkonung, at han på lagde thet Roomskott som här i landet haffuer pläghat vthgå, hwilkit till Room sendas skulle påuanom til vndsetning emoot the Saracener. OPetri Kr. 45(c. 1540). Olof var ännu ett Barn vid sin Faders död, blef buren i skötet och däraf kallad Skötkonung. Botin Utk. 106(1757). Olof skotkonung. Hildebrand Medelt. 3: 46(1899). Olov Skötkonung (är) den förste sveakung, som säkert kan visas också ha varit götarnas konung. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 90(1962).
