SKRUCK skruk4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. SKRUCKA skruk3a2 l. SKROCKA skrok3a2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skrocka (-å-) 1686 (: näfwerskråcka) osv. skruck 1879 osv. skrucka 1798 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skruck, skrucka, skrocka, rynka, rynkig gammal käring, korg, näverstrut, penningpung; jfr d. skrukke, rynka, rynkig käring, nor. skrukk, skrukke, rynka, korg, nor. dial. skrukk, rynka, skrukka, skrumpen figur, nyisl. skrukka, gammal o. rynkig käring, fär. skrukka, något rynkigt, stycke sammanrullad näver, rynkig käring; (med assimilation av nk till kk) till stammen i SKRUNKEN]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) korg l. kont l. väska (spånkorg l. näverkont l. dyl., särsk. om större korg avsedd att bäras på ryggen); äv. om strut l. hoprullat stycke av näver (i sht i ssgrna NÄVER-SKRUCK, NÄVER-SKROCKA). I Bergs pastorat (i Jämtl.) brukas stora näfverkuntar, som kallas skruckor och äro rätt bekvämliga. NorrlS 1—6: 101 (1798). (Hästen) bar en stor skruck med hvarjehanda bonad samt bröd och sofvel. Landsm. 1: 234 (1879; från Hälsingl.). Han skulle nästa instundande nyårsnatt taga med sig tuppen i en skruck på ryggen. Halfvarsson Ljunga 2: 41 (1930). — jfr HÖ-SKRUCK.
