[sv. dial. slögna, bli slö; till slög, adj.1 (se SLÖ, adj.1), o. etymologiskt identiskt med SLÖNA]
(†)
1) intr.: bli mjuk; jfr SLÖ, adj.1 2. Dock äro .. (till melankoli) mäst fallne de, som hafwa spitskt (dvs. spefullt) genie, ej annorledes än en hwass penna snarare slögnar än en trubbot, som längre står bi. Linné Diet. 2: 65(c. 1750; rättat efter hskr.).
2) tr., med avs. på redskap o. d.: göra slö (se SLÖ, adj.1 1). Får .. (bokträdet) full torrka, slögnar det werktygen. Retzius FlOec. 249(1806). (Gräset Narolus stricta Lin.) är kändt för sin hårdhet, förmedelst hwilken den genast slögnar Lian. Därs. 467.
SAOB
