SLUNTRA, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. sluntra, slå dank, vara lat; jfr d. dial. sluntre, vara oordentlig i sitt arbete, nor. dial. sluntra, släntra, vara sysslolös, lt. sluntern, vara slarvig, arbeta slarvigt; till SLUNTA l. stående i avljudsförh. till SLÄNTRA]
(†) driva l. flacka (hit o. dit); äv.: till ingen nytta förslösa l. öda bort (tid); anträffat bl. i särsk. förb.
Särsk. förb. (†): SLUNTRA BORT. [jfr sv. dial. slunta bort sin tid] till ingen nytta förslösa l. öda bort (tid). Berzelius Brev 11: 64 (1823). —
SLUNTRA OMKRING. i uttr. sluntra omkring (ett land) l. ngnstädes, driva l. flacka omkring i (ett land) resp. ngnstädes. Sluntrade jag omkring Tyskland med .. (fru Ebba) mången bitter hård dag. Horn Lefv. 29 (c. 1657). (Jag, dvs. A. Horn, kom till Sv. efter att ha varit) i Tyskland i 2 1/4 år och sluntrat där omkring och stått ut där så mycket ondt. Därs. 33. Anm. till sluntra omkring. Den i Horn Beskr. 14, 17 (utg. 1959) givna läsningen släntra är sannol. felaktig. Ordet torde på båda ställena böra läsas sluntra.
SAOB
