om person: som snäser l. brukar snäsa, benägen för att snäsa l. ge snäsor; om ngt sakligt (i sht om ton(fall) l. svar o. d.): som kännetecknas av l. innehåller l. innebär ett snäsande l. snäsor, bryskt avvisande o. d.; ofta ss. adv. Weste(1807). Sällan vill man sig förbarma, / Snäsigt bjuder man mig gå, / Ack, sigenaren, den arma, / Ingen enda vill förstå. Idun 1888, s. 177.Thyselius VHerr1Kam. 39(1908; om tonfall). Persson Björnh. 199(1918; om ord). Han levde i en tjurig förbittring, var snäsig och oförskämd och svor mer än förr. Johnson Se 79(1936). Fogelström Dolly 38(1958; om svar).
Avledn.: SNÄSIGHET, r. l. f. om egenskapen att vara snäsig; äv. konkretare, om snäsigt uttalande (i tal l. skrift). Weste(1807). Nu tål jag inte fler snäsigheter från det hållet! Östergren(1943).
SAOB
