SNUDIG snɯ3dig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. snudig; etymologiskt identiskt med SNODIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klipsk l. rask l. nätt o. d. Där var Kersti den trotsiga, vandrande, vilda, / .. och den snudiga Marja i Bäck. Fröding Guit. 42 (1891).
