SOLENIT, m. l. r.; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. solenite, fr. solénite; till (ny)lat. solen, av gr. σωλήν, ränna, rör (se SOLENOID); djurets skal har rörform]
(†) fossilt individ av musselsläktet Ensis Schum. (i ä. systematik: Solen Lin.); i pl. äv. om nämnda släkte. Wallerius Min. 380 (1747). Soleniter kallas stenvandlingar af en art långa och smala tvåskalige musslor, som .. förefalla i form af hopfogade rör, eller pipor. Rinman 2: 758 (1789). (T.) Nagelmuschel .. (sv.) Solenit: en förstenad slidmussla. Deleen 566 (1836). Soleniter, (dvs.) ett snäckslägte, hvaraf 11 arter, som ej alltid mycket afvika från hvarandra, äro bekanta. ConvLex. 7: 1360 (1837). Dalin (1871).
