SOLIFLUKTION sol1iflukʃω4n l. så1- l. sωl1- l. sω1-, l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. (mera tillf., i konkret(are) anv.) -er.
Etymologi
[jfr t. solifluktion, eng. o. fr. solifluction; bildat av lat. solum, mark, jord (jfr SULA, fotsula), o. fluctio (gen. -ōnis), flytning, till fluere, flyta (jfr FLUIDUM). — Jfr SOLIGEN]
geol. jordflytning. Nordenskjöld Polarv. 75 (1907). Arnold Heim ansåg, .. att de glacialliknande spåren ute på de stora vidderna måste återföras till solifluktion. SvGeogrÅb. 1949, s. 67. — särsk. (mera tillf.) i konkretare anv., särsk.: gm jordflytning bildad formation; jfr JORD-FLYTNING slutet. Ingen fossil periglacial solifluktion och polygonmark tycks finnas inom Skandinavien. Ymer 1948, s. 153.
