SOMBER som4ber l. SOMBRE som4ber l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, adj. -bert; -bre, -bra; -brare (gradf. mera tillf.); adv. -BERT.
Ordformer
(-ber 1905. -bert, n. 1758—1840. -bra, sg. best. o. pl. 1791—1910. -brare, komp. 1809. -bre 1833—1953)
Etymologi
[jfr t. o. eng. sombre; av fr. sombre; jfr span. o. port. sombrio; av osäkert urspr.]
(numera mindre br.)
1) om natur l. plats o. d.: mörk, dunkel l. skuggig. Der är sombert och tyst. Vägar korsa hvarann på stället der under linden, derföre kallas det väl Lindmötet. Almqvist DrJ 290(1834). Jag (dvs. O. P. Sturzen-Becker) älskar Concordeplatsen företrädesvis under denna romantiska belysning och med dessa sombra skuggor (av månsken o. tända gaslyktor). Sturzen-Becker 2: 75(1858). Sturzen-Becker 6: 129(1863, 1868; om bäckar). Ekbohrn(1904).
2) om l. ifråga om sinne l. sinnesstämning l. tankar o. d.: mörk, dyster, svårmodig; hemsk. Jag faller i sombra betragtelser, om jag ej snart slutar (med brevskrivandet). OWallquist(1791) i BL 20: 20. 3Saml. 6: 34(i handl. fr. 1824; om lynne). Själar af det sombra slaget, hvilka, om de väl icke äro så djupsinniga, som de synas, dock åtminstone äro förtviflade. Almqvist Ekols. 2: 50(1847). Warburg Snoilsky 243(1905; om stämning i dikt). Sombre .. (dvs.) mörk, dyster. 2SvUppslB(1953; möjl. äv. till 1). — särsk. om anletsdrag l. leende o. d.: som vittnar l. synes vittna om mörk l. dyster l. svårmodig sinnesstämning l. mörkt osv. sinne, mörk, dyster, svårmodig. Folket här i Stormarn har i allmänhet ett groft och sombert utseende. Ferrner ResEur. 48(1758). Hela hans anlete var sombert och triste. Roos FamArkiv 21(i handl. fr. 1797). Almqvist DrJ 18(1834; om leende).
