publicerad: 1985
SPRÄTTA sprät3a2, v.3, -ade, äv. -er, sprätte, sprätt; förr äv. SPRÄTTAS, v. dep. (pr. sg. akt. -ar Lind (1749) osv.; -er VRP 1648, s. 288, osv. — ipf. -ade Schultze Ordb. 4800 (c. 1755) osv.; sprätte Möller (1790) osv. — sup. -at Schultze Ordb. 4800 (c. 1755) osv.; sprätt Möller (1790) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, GbgMag. 1762, s. 298), -NING; -ARE (numera bl. tillf., Schultze Ordb. 4801 (c. 1755)); jfr SPRÄTT, sbst.2, 8.
Ordformer
(spret- i ssg c. 1690 (: spret-fogeln). sprät- i ssgr 1745 (: sprät-höks tungor)—1766 (: Spräthöns). sprätt- (sprett-) 1648 osv. -as 1865—1872)
Etymologi
I. icke dep.: gå stoltserande o. d. samt i anv. som utgår härifrån.
a) om fågel, i sht (kalkon)tupp: gå stoltserande (med knyckiga l. struttande rörelser o. utspänt bröst); om kalkontupp i sht förr äv. liktydigt med: kråma sig med utspänd stjärt. Yfwas och resa fiädrarne som en Påfogel samt brösta sig mer än någon stålt och sprättande kalkon. Lundberg Paulson Erasmus 4 (1728). (Tuppen) gick i går på Ladugården och sprätte, liksom ingen tupp warit till i werlden mer än han. Sahlstedt SagTupp. 32 (1758). Hur den token (dvs. en sparv) bröstar sig och sprätter! Atterbom LÖ 2: 110 (1827). Kalkontuppar sprätta, (dvs.) utbreda stjerten och kroma sig. Sundén (1891).
b) om person: högfärdigt l. behagsjukt (o. oftast överdådigt fint l. elegant l. snobbigt klädd) gå l. promenera med överdrivna, spända o. snärtiga l. studsande benrörelser (o. utspänt bröst l. överdrivna l. utstuderade svängningar med överkroppen); ofta med svagare (l. utan speciell) tanke på sättet att röra benen (o. överkroppen): gå l. promenera l. uppträda överdådigt l. utstuderat elegant l. kråma sig l. pråla l. snobba; äv. ngt oeg., liktydigt med: gå l. vara (mycket) finklädd, fingå; ofta i uttr. gå och sprätta. Gud weet huad rät mig skeer, min son är fengzlig och han som hafuer taget Penningarne går och spretter på gatan. VRP 1648, s. 288. Kolmodin QvSp. 1: 149 (c. 1710, 1732; i p. pr., om person). (I det fiktiva landet Philippinien fanns ämbetsmän som) hade ansenliga Löner af Riket, för det de skulle göra Cabrioler på gatorne, wisla artigt, siunga nätt, sprätta wigt, säga behageligheter åt Fruntimren (osv.). Bergeström IndBref 387 (1770). När Petrarca såg Rimthussen, den blomstrande, vandra / Fram på fältet, med sprättande steg, stolt öfver sin fägring (osv.). MarkallN 1: 66 (1820). Sprättande uniformer, stickade med silfver och guld. Crusenstolpe Mor. 4: 357 (1841). De ogifta (Morakarlarna) sprätta vid högtidliga tillfällen uti en fin hvit uppstående ringkrage. Holmberg Skand. 25 (1849). Per tycker icke om köpstadsfuchsarne och låtsar aldrig se när Paul kommer sprättande med dem. Strindberg SvÖ 2: 165 (1883). Han (hade) sprättat i väg (till teatern) i tunna balskor. Agrell Sthm 133 (1892). (På grund av tautologin) le vi öfverlägset åt Fredrik på Ransätts Stina, när hon ”ska stasse så fin mä sett solparasoll”, helst om hennes Mats därjämte sprättar i regnparaply. Noreen SprSt. 1: 68 (1895). Som en tupp på sopor klifver, kan du (dvs. herremannen som blivit menig soldat) sprätta, om du blifver / Hugnad med ännu en trasgrann redgarns-tåt. Tengström Kipling Sold. 27 (1899); jfr a. Litet fallen för att sprätta har han alltid varit. Östergren (1944).
Särsk. förb. (till I, i sht I b): SPRÄTTA FRAM10 4. (numera bl. mera tillf.) Nu gick dörren upp och sedan / Sprätte fram på salens golf / Vänner, som vi känna redan. Braun Dikt. 2: 142 (1838). —
SPRÄTTA OMKRING10 04. Hvad kan man väl vänta af dessa sirliga ungherrar, hvilka med och utan mustacher sprätta omkring på gatorna. Topelius (1834) hos Vasenius Top. 2: 72.
Ssgr (till I (a o.) b; jfr anm. till sprätt, sbst.2 ssgr): A: SPRÄTT-FÅGEL. (†) om sprätt (se sprätt, sbst.2); anträffat bl. i bild; jfr fågel 3. Det kom mig ett maner före, huru wij (pigor) skulle kunna få den der spretfogeln (dvs. den högfärdige o. tillgjorde Putzdrummel) i nätet. 2Saml. 1892, s. 79 (i handl. fr. c. 1690). —
-HÖK. (sprätt- 1721 osv. sprätte- 1741—1773) (ålderdomligt) = sprätt, sbst.2; jfr hök 2 a. CGyllenborg Vitt. 307 (1721). Huru wäl är icke det namnet Sprätthök gifwit ..: dristig gång, liten hatt, dantzmästar-steg och ögnekast åt ömse sidor, röjer altid en sådan. Kling Spect. Qq 4 b (1735). Trenter Dock. 211 (1959).
-tunga. (†) i uttr. föra alla sprätthökstungor, på alla sätt tala så som en sprätt. Nordenflycht QT 1745, s. 147. —
-HÖNS. (†) sprättaktig kvinna; jfr höns 1 h β. Spräthöns roar i lag en spräthöks lögliga samtal. Nicander GSann. 33 (1766). —
B (†): SPRÄTTE-HÖK, se A.
Spoiler title
Spoiler content