STANDER, r. l. m.; best. -n (Wallner); pl. -drar (Pihlström).
Etymologi
[i bet. 1 av nl. (l. mnl.) stander l. fris. stander, ngt upprättstående, lejdare l. stag o. d., motsv. t. ständer, ä. t. äv. stander (av mht. stander, ständer, av fht. stanter); avledn. av STÅNDA (se STÅ, v.); i bet. 2 sannol. äv. av ä. t. stander (se ovan). — Jfr STANDERT, sbst.3, STÅNDARE, STÄNDARE]
(†)
1) = STANDERT, sbst.3 Klyfverts Fall och Stander, äfven som Bramfallen, Mellan-, Stor- och Kryssbram-Stagsegels Fall och Standrar nedskjäras emellan båda Långsalningarne på ackterkant. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 145 (1796). Därs. 228.
2) i kolmila: hjärtstock (se d. o. a). Samma klabb, som eljest kallas Standern, Hierte- och Kiernestocken (emedan han är lika som sielfwa kiernan eller hiertat i Milan) rätes op mitt på botnen. Wallner Kol. 13 (1746).
