publicerad: 1991
STRIPIG stri3pig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. STRIPOT, adj.; n. o. adv. =. Anm. Beträffande den möjl. hithörande ä. sv. formen stripet se STRIPA, v.1 anm.
Ordformer
(förr äv. -ij-. -ig 1749 osv. -og 1746—1749. -ot 1668—1740. -ug 1773—1788)
Etymologi
[fsv. striputter, sv. dial. stripig, stripog, stripett; jfr mlt. strīpich, lt. striepig, stripig (t. streifig), eng. stripy; avledn. av STRIPA, sbst.; jfr fd. strybæt, fvn. strípaðr osv. (se etymologisk parentes vid STRIPA, v.1 1 d)]
1) (numera bl. med ålderdomlig prägel) strimmig l. randig o. d.; särsk. om tyg l. klädesplagg o. d.; äv.: som är full av rispor l. repor l. fåror l. rännor o. d. Tryckt Kiortel af stripot Nopkens. BoupptSthm 1668, s. 1043. Man ser vthi gråbärg, .. huru de äro .. stripota, fleckige, randige, stundom som marmorerade. Hiärne 2Anl. 330 (1706). Höga Personer, uti .. swart drägt finnas afskildrade, .. jemwäl med swarta stripiga Mantlar, hwaruti woro rimsor eller öpningar på armar och lifwet skurne. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 13 (1753). (Sv.) Stripug .. (lat.) Fissurarum plenus. Sahlstedt (1773). (Sv.) Stripug .. (eng.) Full of rents. Widegren (1788). Af kant- och sidofragmenten (från krukor) hafva 201 en skroflig, grusblandad, delvis stripig beläggning på yttersidorna, typisk för yngre bronsåldern. AntT XIX. 1: 51 (1911). Dessa faner ha i huvudsak samma teckning, ett något ”rosigt” mittparti med stripiga kanter. HantvB I. 2: 45 (1934). — jfr BLÅ-, RÖR-STRIPIG. — särsk.
a) (†) om sådd: randig, ojämn. Vid handsådd å icke snöbetäckt mark .. är det bäst att verkställa sådden så väl längs efter, som tvärsöfver åkerfälten, för att på detta sätt få sådden jemnare och undvika att densamma må blifva stripig eller randig. Arrhenius Jordbr. 3: 10 (1861).
b) (†) om färgteckning hos djur l. växt: blekt randig l. fläckig, ungefär liktydigt med: strimmig. Marklin Illiger 89 (1818).
2) om hår l. skägg o. d.: rakt (ofta vårdslöst) nedhängande l. fördelad o. d. i stripor; äv.: spretig l. stretig l. som står åt alla håll o. kanter; stundom äv.: tovig l. borstig. Ett ”ljuslockigt stripigt” hår betäcktes af en bra stor hatt, som för sin vidd upptill gemenligen kallades ”utbygget”. AnderssonBrevväxl. 1: 61 (1837). Idun 1888, s. 55 (om mustascher). Strömborg Runebg IV. 1: 42 (1896; om polisonger). Han försökte stryka den svarta, stripiga luggen ur ansiktet. Alving Bellm. 144 (1907). Den gamle herrn med det stripiga vita skägget och det ingrävda lömska löjet. Johanson SpeglL 251 (1910, 1926). Den energiska tillstramningen av skäggborsten .. har raknat ut i stripiga testar. Fornv. 1944, s. 136. (Sonen) var nu långt uppe i medelåldern och det stripiga håret hade redan börjat gråna. Lagerkvist Sibyll. 7 (1956). — jfr KORT-, SVART-, TUNN-STRIPIG m. fl. — särsk.
a) om behåring l. hår(växt) hos djur; ofta liktydigt med: borstig l. tovig l. sträv o. grov o. d.; äv. om ull på l. av får. (Den inflammatoriska febern hos djur) börjar med frysning, håren resa sig och stå stripiga. Tidén Bosk. 36 (1841). Berndtson (1880; om ull). (Efter 3—5 dagar) börja djuren visa tecken till feber, förhöjd temperatur, minskad foderlust, stripig hårbeklädnad. Bohm Husdj. 151 (1902). Björnens huvud var kantigt och skarpt, halsen lång och mager med gles, stripig ragg. Davidson o. Thulin Gulbranssen Bort. 7 (1934).
b) (numera bl. mera tillf.) i överförd anv., om människa (l. djur) l. hjässa o. d.: som har l. är beväxt med stripigt hår l. skägg (l. bådadera); stundom äv. allmännare: ovårdad l. oborstad l. osnygg o. d. (i hår l. skägg). Herre min Gud, huru .. (männen) se ut, när de grinande och bugande böja ner sin stripiga hjessa för damerna. Wetterbergh SamhKärna 2: 110 (1857). Där, i höstdagens gråa skumrask bakom verkstadsspiseln, satt en framåtlutad grårygg i tyst bestyr framför bänken, hasig, barfota, stripig i luggen. Högberg Vred. 2: 64 (1906). Jag (hade) .. köpt en mager rashäst, vanskött, stripig och sabelbent. Cedercreutz Typ. 2: 20 (1919). De fyra stripiga och klumpnästa fröknarna Stog. Lindqvist Herrgårdsh. 95 (1921).
3) om annat än hår o. d.: spretig l. stretig l. stretande; stundom äv.: spärrig l. risig o. d.; särsk. om gren l. kvist o. d. Åkrar med stripig nödbrödssäd. Törneros (SVS) 3: 106 (1833). Brakvattnet innanför bankarne ligger stilla, blankt, med sin flytande sörja af tång och alger och sina stripiga vasstrån. NordRevy 1895, s. 940. Tamariskerna (spegla i vattnet) sina stripiga, blommande grenar. Rosenius Himmelstr. 188 (1898, 1903). Basilio fortsatte att sopa med den torra och stripiga kvasten. Lindström Deledda Herd. 94 (1909). Här och där växte fläckar av stripigt starrgräs. Mörne ÄventV 243 (1929). Lagercrantz DödFåg. 11 (1935; om ljung).
4) i oeg. l. bildl. anv. av (1,) 2 o. 3. (Prästinnan stod i Isistemplet) tätt vid altareldens i draget stripiga lågor. Heidenstam Vallf. 43 (1888). — särsk.
a) (mera tillf.) om ansikte: snipig l. vass. Fredrika .. hade ett smalt och stripigt ansikte. Koch GudVV 2: 109 (1916).
c) (numera bl. mera tillf.) konstvet. om teckning i etsning o. d.: präglad av kraftiga o. stela linjer l. dyl.; äv. i fråga om måleriteknik: spretig l. spretigt randig l. dyl. I Häggs tidigaste stycken märker man sökandet efter uttryckssätt. Än är teckningen finare, petigare, än grof och stripig, än sträfvar han att etsa ljust i ljust, än i mörka sammetslika toner. NordT 1884, s. 159. (Den ryske konstnären Tarchovs) vy af folk- och vagnsvimlet på en solig Parisboulevard, med den skenbart nonchalanta, stripiga, klatschiga behandlingen, kan i första ögonblicket se ut som ett palettskoj. SD(L) 1904, nr 296, s. 2.
Ssg (jfr äv. de under stripa, sbst., anförda ssgrna): (3) STRIP-VASS. (tillf.) om gren: stripig o. vass, stripigt vass. Skogsmössens prassel över fjolårslövet steg som ett sissel under granarnas stripvassa grenar. Femtital 1952, nr 2, s. 27.
Avledn.: STRIPIGHET, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara stripig.
2) till 2, 3; särsk. till 2. Björkman (1889). Hårets stripighet kom till synes genom hans försök att åstadkomma en bena i mitten. Uggla Haslund Jab. 315 (1932).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content