STUMRA stum3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. stomra, stumra, motsv. d. dial. stumre, fvn. stumra (nor. dial. stumra); jfr äv. dels eng. dial. stummer (sannol. från nord. spr.), dels t. dial. stummeren, stamma; möjl. besläktat med STUM, adj.1 (jfr STUMLA)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snubbla l. stappla l. stulta l. ragla o. d.; äv.: pyssla, stöka; jfr STUMLA. Spegel 495 (1712). Stumra .. (dvs.) Ragla, falla öfwer ända. Schultze Ordb. 5166 (c. 1755). Mor har Marthas bekymmer, och jag går här ensam och ”stumrar”, plägade .. (pastorn) ibland säga. Sundblad GBruk 7 (1881). Lundell (1893).
Avledn. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STUMRIG, adj. [sv. dial. stomred, stomrete, stapplande] vacklande, raglande. Så sa den gamle då han lite stumrig satt på hästryggen: — Får jag spörja dig (osv.). Salje NattBröd. 341 (1968).
SAOB
