[liksom t. sublimität, eng. sublimity, fr. sublimité ytterst av lat. sublimitas (gen. -ātis), upphöjdhet, till sublimis, upphöjd (se SUBLIM)]
(i sht i vitter stil) motsv. SUBLIM 1, 2, egenskapen att vara sublim, höghet, upphöjdhet, lyftning. Emedan den rena Mathematiske wettenskapen med sin egen sublimitet lijkasåsom fördöljer den märkeliga nytta som den lijkwäl hafwer med sig uti det almänna lefwernet. Brandt Math. 9(1718). Hos .. (G. Dahlstierna) paras den högsta sublimitet med den lägsta platthet. BEMalmström 1: 97(c. 1860). Skildringen av hennes natt med en 16-årig polsk ungdomsbrottsling, kanske en sinnessjuk, och av vad som sedan följer har ett slags hemsk och drömlik sublimitet. BonnierLM 1954, s. 221.
