SUPINATION sɯ1pinaʃω4n l. sup1-, r. l. f.; best. -en, i best. anv. vard. äv. utan slutartikel; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t., eng., fr. supination; av lat. supinatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till supinare (se SUPINERA)]
(i fackspr., i sht anat.) om vridning av arm l. ben så att handflatan resp. fotbladets inre kant vänds uppåt. Martin Bensj. 95 (1782). Om man låter armbågen och underarmen hvila på ett bord, så kan handen, utan att armbågen rubbas ur sitt läge, ledigt vridas omkring, så att dess insida än vändes uppåt och än nedåt. Den förra ställningen plägar man benämna supination af handen .. den senare pronation. Lovén Huxley 137 (1871). Lindskog o. Zetterberg 542 (1981).
