SUPINERA sɯ1pine4ra l. sup1-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (mera tillf., SvD 13⁄9 1985,4: 15).
Etymologi
[av lat. supinare, böja bakåt, vända uppåt, till supinus, bakåtböjd (se SUPIN). — Jfr SUPINATION]
1) (i fackspr., i sht med.) vända l. böja (arm l. ben) så att handflatan resp. fotbladets inre kant vänds uppåt; äv. abs. Blifver Callus sådan, at bägge (underarms)benen däraf sammanväxa, så mister Patienten efter Curen, förmågan at supinera och pronera Förarmen. Martin Bensj. 97(1782). HjLing(1882) hos LGBranting 1: 227 (i p. pf., om handflator). (Muskeln Brachioradialis) supinerar vid sträckt o. pronerar vid böjd armbågsled i radioulnarlederna. (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 223(1952).
