SUPPOSITORIUM sup1ositω4rium l. -ås- l. -ωs-, l. -302, n.; best. -riet; pl. -rier (Tholander Ordl.(1872) osv.), äv. -ria (BOlavi 40 b(1578) osv.); förr äv. SUPPOSITORIE, r. l. f. l. m.
Ordformer
(-torie 1572. -torier, pl. 1839 osv. -torium 1871 osv.)
Etymologi
[jfr d. suppositorium, t. suppositorium, eng. suppository, fr. suppositoire; av senlat. suppositorium, eg. n. sg. av suppositorius, anbringad undertill, till p. pf.-stammen av supponere (se SUPPONERA)]
farm. om (särsk. ss. laxativt l. smärtstillande medel använd) läkemedelsberedning i fast form, avsedd att införas i naturlig kroppsöppning; numera bl. om sådan läkemedelsberedning som är formad till ett 2—3 cm avlångt piller avsett att införas i ändtarmen för att där avge sin verksamma substans (i medicinskt fackspr. ofta förkortat: supp.), stolpiller; jfr stick-piller. En Suppositorie aff hanig, som j Apoteket altijdh til redho finnes, för små barn och för gamalt folck. Lemnius Pest. 14(1572; uppl. 1917). Vid kräkningar användes suppositorierna. Fass 1978, s. 109.— jfr KAKAO-SUPPOSITORIUM.
