[till nylat. artnamnet sylvia, i skogen hemmahörande fågel, skogsfågel, till lat. silva, skog (se SYLVESTER; jfr äv. eng. sylviad, fågel tillhörande familjen Sylviidae]
(numera mindre br.) om individ l. art av det till fågelfamiljen sångare (Sylviidae) hörande släktet Sylvia Scopoli; särsk. dels om fågeln S. borin (Bodd.), trädgårdssångare, dels om fågeln S. communis Lath., törnsångare; förr äv. om sångfågel av släktet Phylloscopus Boie (särsk. om lövsångare). Bofinken och flere Sylvior förena sina toner till en skön konsert. Nilsson Dagb. 31(1816, 1879). Sylvier och bofinkar sjöngo i de vilda törnroshäckarne. Bremer Nina 673(1835). Sylvia med näpen tunga / drillar uti lind och hägg. Hamilton Dikt. 9(1887). En efterblifven sylvia kved / Ett genljud af en sång. Gellerstedt GVis. 144(1900). Ekbohrn(1904; om släktet). Sylvia kallades också lövsångaren, en gång. Rosenius SvFågl. 1: 88(1914). Sylvior kunna bära dräkter och färger som draga blicken till sig. Därs. 115(1915). Törnsångare .. är den talrikast förekommande av sylviorna. FoFl. 1952, s. 29.TurÅ 1958, s. 266.
Ssgr: A: SYLVIA-ART. zool. art (se d. o. 8 a α) av släktet Sylvia Scopoli. PT 4 ⁄ 7 1905, s. 3. —
