SYNOPTIKER -op4tiker (LoW (1911; äv. med uppgift om grav accent)), m.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. synoptiker, pl., eng. synoptics, pl., fr. les synoptiques; avledn. av SYNOPS]
eg.: person som samtidigt med ngn annan sett ngt inträffa; numera bl. (teol.) om var o. en av evangelisterna Matteus, Markus o. Lukas vilkas skildring av Jesu liv i stort överensstämmer (gentemot den hos evangelisten Johannes); äv. om vart o. ett av dessa evangelisters evangelier; i sht i pl. best. Ekbohrn 2: 358 (1868). Synoptiker, pl., de tre första evangelisterne, hvilkas berättelser låta sammanordna sig till ett öfversigtligt helt. Dalin (1871). De tre första evangelisterna kallas med ett gemensamt namn ”synoptiker”. Fehr Und. 27 (1894). Synoptiker .. (dvs.) vart o. ett av de tre första evangelierna, synoptiskt evangelium. IllSvOrdb. (1955). —
