TELAMON tel1amå4n, r. l. m.; best -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. telamon, eng. telamon, fr. télamon; av lat. telamon, av gr. τελαμών, bärrem, förband, bärande pelare m. m., eg.: (upp)bärare, till en rot som möjl. äv. föreligger i TÅLA; ordet ofta förknippat med namnet på den grekiske sagohjälten Telamon]
(i fackspr.) om pelare l. kolonn i form av en mansfigur uppbärande ngn byggnadsdel (i sht valv l. bjälklag l. gesims o. d.), atlant (jfr KARYATID); förr äv. om bindel varmed ngt uppbärs l. understöds, bärrem. Hammarsköld KonstH 69 (1817). Andersson (1845; om bindel). Dessa fält (på predikstolen) åtskiljas af Telamoner, af hvilka den förste är Petrus med nyckel i högra och bok i venstra handen, den andre Paulus med svärd och bok. 2VittAH 21: 200 (1853, 1857). Atlant benämns inom romersk byggnadskonst telamon och symboliserar då troligtvis den underkuvade fienden. NE 2: 71 (1990).
SAOB
