TIBETAN tib1eta4n, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. tibetaner, eng. tibetan, fr. tibétain; till landsnamnet TIBET. — Jfr TIBETANSK]
om (manlig) person från l. invånare i Tibet; i pl. äv. utan avseende på kön; jfr TIBETANARE. Svea 2: 146 (1819). Folkslag, som bo i Tibet, äro indier från Kashmir, mongoler och tibetaner från Nepal. Ymer 1903, s. 485. —
