publicerad: 2005
TINGEST tiŋ4est l. 32, r. l. m. (G1R 1: 175 (1523) osv.) ((†) n. G1R 2: 141 (1525; pl.), Hyltén-Cavallius Vär. 2: 347 (1868)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (Rudbeck D. Ä. Atl. 2: 292 (1689) osv.) ((†) = G1R 2: 141 (1525), KOF 1: 466 (c. 1618); -er Ekeblad BrClEkeblad 72 (1652), Krusenstjerna Pahlen 7: 73 (1935: tingesterna)).
Ordformer
(ting- (th-, -nng-) 1523 osv. -erst 1833. -es 1732. -est (-th, -tt) 1523 osv. -este 1560–1605. -iest 1589–1594. -ist (-th) 1541–1592, 1749. -st 1663–1851 (: tingsten))
Etymologi
[fsv. tingest, m.? l. n.; motsv. fd. o. ä. dan. tingest, tingeste (d. tingest), nor. tingest; sannol. ombildning av en ej anträffad med -t slutande form av mlt. dinges (gen. av dinc, motsv. t. ding (se TING, sbst.2))]
1) i sht om konkret (förfärdigat l. bearbetat) föremål, sak; särsk. dels om föremål som man inte kan l. vill närmare ange l. benämna, dels (ironiskt l. nedsättande l. skämtsamt) om föremål av främmande l. uppseendeväckande utseende l. karaktär; förr äv. dels om material till klädesplagg, tyg, dels om födoämne l. läkemedel; äv. i allmännare l. bildl. anv., om ngt abstr. OPetri Tb. 165 (1527). Clede tiill en vllenskiorte .. och någott grofft tingest tiill tröie. HH XXXIII. 2: 138 (1549). Olie och annatt syltade tingest. GripshR (1551). Ath hun skulle thaga nokioth tingiest hos enn kuinna, som hade nyffödh drenggiabarnn och th(et) skuulle låtha syda thiil samman och komma wti honnom, på th(et) han skulle bekomma sinn helssa jgienn. TbLödöse 332 (1594). (Färja) kallas .. gemenligen flata tingestar, med hwilka man farer öfwer Sunden med Hästar, wagnar och Folck. Rudbeck D. Ä. Atl. 3: 278 (1698). Skulden är ej en tingest uppe på ytan, utan den ligger osynlig djupt inne i karaktären. Athena 134 (1917). En förunderlig tingest, en lång, stickad vit toppmössa med en stor tofs i toppen. Lagergren Minn. 2: 120 (1923). — jfr BOHAGS-, MEDEL-TINGEST. — särsk.
a) (†) i koll. anv., om i föremål (ngn gg äv. djur) bestående egendom, tillhörigheter, ägodelar, bohag; ofta föregånget av possessivattribut; särsk. om (enskild) krigsmans (i fält medförda) tillhörigheter l. förnödenheter. G1R 1: 175 (1523). Nw är wel en mechta stoor kärlegs gerning när wij låte wår tingest och äghodelar wara annars mandz tiänare. OPetri 2: 254 (1528). Som i och begäre witte wår wilie wm thet gamble tingest, szom qwartt är j Clostrett .. Szåå tyckes osz (osv.). G1R 12: 172 (1539). Jag förnimmer, att de tije små båtar .. ringe ville förslå till dätt fålck och tingest Hennes M:tt fölie skall. OxBr. 10: 275 (1623). När krigsfolket fick upptåg, blef .. (en knekt) ordnad att följa till Kalmar med fändrikens tingest. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 347 (1868). — jfr BOHAGS-, GILLES-TINGEST.
b) om organ l. kroppsdel i sht hos människa; äv. om yttre missbildning l. deformation; förr särsk. om manligt könsorgan. Att han hade kÿst och klappet henne; jt(e)m att hon hade hafft hans tingest i hånd(e)n. 2SthmTb. 4: 213 (1572). Itt sälsampt barn wara födt .. huilket hadhe på sitt hufwud en tingest af kiött som lijkt war dhe myssor som galante quinfolk, för tijden bruka. VDAkt. 1689, nr 303. Den där olycksaliga tingesten, som heter människans tunga. Byström Galsworthy Aristokr. 79 (1919). — jfr OX-TINGEST.
2) (numera bl. tillf.) om levande varelse, dels nedlåtande l. överlägset l. föraktfullt om person, i sht kvinna, dels om djur. Små små tingester men öffuer alla måtto goda stöffuara. Ekeblad BrClEkeblad 72 (1652). Ney sij! hwad för en enwijs Tingest det (dvs. dottern) är, lika som hennes Sal(ig) Moder. Lagerström Holberg PolKannstöp. 45 (1729). Jag öfwerlemnar dig den slinkan Brita, jag håller mig för god at älska en sådan fräck tingest. Knöppel Möt. 14 (1750). Krusar min själ inte för doctorerna här – försupna tingestar. Wetterbergh Altart. 235 (1848). Idag ha vi massor av kräftor, frun sade herrn i ståndet .. och pekade på rader av lådor med krypande och kravlande brungrå tingestar. SvD(A) 9 ⁄ 9 1933, s. 10.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content