TISPA tis3pa2, om person f., om djur f. l. r.; best -an; pl. -or.
Ordformer
(tisba 1740. tispa 1555 osv.)
Etymologi
[sv. dial. tispa; jfr dan. o. nor. tispe; av ovisst ursprung]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tik, hynda; förr särsk. oeg., ss. skymfligt tillmäle till l. skymflig benämning på kvinna. Giff(ve)r Anders Matzsson .. tilkenne, att Nilss Boije hade fått itt stycke äng .. för een tispa, som bönderne hade slagit ihäll. Teitt Klag. 278(1555). Tisba, hwilket hon höll för icke bettre än hora. NVedboDomb. Vårt. 1740, § 10. Lundell(1893).
SAOB
