TJACKA ɟak3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr TJACK, sbst.1
Etymologi
[sv. månsing schacka, köpa (VgKorr. 1893, nr 79, s. 3), sv. månsing čakka (Landsm. 70(1910)); etymologiskt identiskt med SCHACKRA]
A.
1) (starkt vard.) köpa (ngt); äv. bildl.: ta till sig. Fogelström Vakna 9(1949). Småstäderna är helt döda efter showen. Det är knappt man kan tjacka en korv. DN 16 ⁄ 3 1984, s. 29. Det kanske bara är yngre kvinnor som går på hans snack. Äldre kvinnor tjackar det inte. Expressen 11 ⁄ 3 1998, s. 14.
2) (mera tillf.) sälja (ngt); jfr SCHACKRA 3. SAOL(1986). När pengarna inte räcker får man väl tjacka sin skiv- eller videosamling. Eller sno litet oxfilé på Konsum. SDS 10 ⁄ 7 1994, s. B5.
B.
3) (starkt vard.) intr., använda l. missbruka ”tjack” (se TJACK, sbst.1 2); nästan bl. i särsk. förb. Pundandet och tjackandet ses (i romanen) i ett sammanhang, intimt hopfogade med andra problem. BonnierLM 1978, s. 330.
Särsk. förb. (till 3): TJACKA UPP10 4. (starkt vard.) bli berusad l. ”hög”; särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.: starkt upprymd; äv. refl. Man ska akta sig som attan för en blåvit fyllesnappare när man varit på apoteket med röda näsan å tjackat upp sig på värsta finska lantvinet. Expressen 2 ⁄ 12 1998, s. 4. Man blir kär för att få stimulans eller lugn. Man tjackar ner eller upp. Expressen 2 ⁄ 10 2000, s. 12.
