[sv. dial. tjorvut, trasslig, tjurvig, tovig; samhörigt med TJORVA]
(vard.) tillkrånglad l. tilltrasslad l. ”strulig”; äv. om hår: tovig. Kvickögd och rosig, och tjorvigt hår. Carlsson ÄlvTimm. 191(1949). Allting var så tjorvigt (i huvudet), han fick ingen ordning på nånting. Höijer 30Silverp. 69(1949). Det är trafikljus i varje kvarter. Trafiken är tjorvig. Ofta står vi stilla. Myrdal AnnanVärld 83(1984). Det klarläggandet blev ganska tjorvigt. PiteåT 15 ⁄ 4 1986, s. 8.
SAOB
