TONSUR tonsɯ4r, r. l. m. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t. tonsur, fr. tonsure; av mlat. tonsura, tonsur, eg. klippning, till p. pf.-stammen i lat. tondere, klippa, raka, sannol. samhörigt med gr. τένδειν, gnaga på, o. fir. ro-tetaind, har krossat. — Jfr TONSURERA]
(ceremoni inför inträde i det andliga ståndet l. klosterlivet bestående i) avrakning l. klippning av hår på (del av) hjässa; äv. konkret, om det cirkelformade (av en hårkrans omslutna) område där håret rakats l. klippts bort; särsk. i sådana uttr. som (an)taga l. erhålla tonsuren, inträda i det andliga ståndet l. bli munk. SvMerc. 3: 924 (1758). (Petrarca) återvände vid 22 års ålder till Avignon och tog tonsuren, utan att likväl helt och hållet egna sig åt andeliga ståndet. Geijer I. 1: 243 (1845). Tonsuren verkställdes i början omedelbart före prestvigningen. Senare företogs tonsur å gossar, som tidigt togos undan för att uppfostras till kyrkans tjenst. Hildebrand Medelt. 3: 93 (1899). 3NF 1: 23 (1923: erhållit). Han hade tagit till sin tonsur med besked, så att den endast lämnade en smal krans av hår kring hjässan. Lagergren Minn. 5: 269 (1926).
