TONSURERA ton1sɯre4ra, v. -ade.
Etymologi
[jfr t. tonsurieren, fr. tonsurer; till TONSUR]
(numera bl. tillf.) gm rakning l. klippning avlägsna hår från (ngn(s hjässa)) (ss. förberedelse för dennes inträde i det andliga ståndet l. klosterlivet); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Somlige äro tonsurerade redan då de äro 8 à 10 åhr gamla ock gå i Abbé. DZHallman hos Linné Bref I. 6: 357 (1755). Desse andans män, hvilkas helighet framblänkte från fotabjellet ända till den tonsurerade hjessan. Cygnæus 2: 184 (1858). TurÅ 1947, s. 138.
