TORKNA tor3kna2, v. -ade.
Etymologi
[jfr d. tørkne; sannol. ombildning av TORKA, v., med anslutning till andra verb på -na (jfr t. ex. HÅRDNA, ILSKNA)]
(†) (långsamt l. successivt) torka. Sahlstedt (1773; i p. pf.). (Att leran) af luftens värma, äfven som af eld, torknar och hårdnar, samt bekommer deraf en hård skorpa ofvan til. Wallerius Åkerbr. 148 (1778). Weste (1807).
Särsk. förb. (†): TORKNA TILL. torka. Ekblad 22 (1764).
SAOB
