TRANSSUBSTANTIATION tran1substan(t)-siaʃω4n l. -ja- (-tschón Dalin(1854)), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-s- 1635 osv. -ss- 1595 osv.)
Etymologi
[jfr t., eng., fr. transsubstantiation; av mlat. transubstantiatio (gen. -ōnis), förändring av substans, vbalsbst. till mlat. tran(s)substantiare (se TRANSSUBSTANTIERA)]
förvandling (av ämne l. materia); särsk. (teol.) (i fråga om romersk-katolsk trosuppfattning), om förvandling enl. transsubstantiationsläran. The påveskas vilfarelser .. om transsubstantiation och daglig messåfer. KyrkohÅ 1904, s. 195(1595). Forma är orden: ”detta är min lekamen” etc. De verka ritualenligt reciterade av prästen en transsubstantiation av elementens substans till Kristi lekamens och blods substans, varvid dock ”accidentierna”, utseende, lukt, smak o. d. kvarstå oförvandlade. Fehrman OrientK 98(1920). (Vid akademikernas punschbord) förvandlades kunskapernas tyngre materia till konfetti och serpentiner och sokratiska bons mots. Vilken transsubstantiation! Malmberg StyckVäg 134(1950). —
Ssg (teol.): TRANSSUBSTANTIATIONS-LÄRA(N). (i fråga om romersk-katolsk trosuppfattning) lära(n) om brödets o. vinets förvandling till Kristi lekamen o. blod i nattvarden. (Kyrkan) fortfor att anföra underwerk såsom bekräftelse på transsubstantiationslärans sanning, såsom att Jesus för några personligen wisat sig under brödet och att hostian droppat blod. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 2: 376(1835). —
