TROKÉ troke4 l. trω- (troche´e ((med) öp(pet) o, ch som kh). Weste(1807)), r. l. m.; best. -n, äv. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet äv. i den latinska formen trochæus, stundom med latinsk böjning. Arvidi 121 (1651: aff .. Trochæis), Dalin(1854).
[liksom d. trokæ, t. trochäus, fr. trochée av lat. trochæus, av gr. τροχαῖος, substantiverat m. sg. av τροχαῖος, adj., springande, till τρόχος, lopp, till τρέχειν, springa, sannol. till den rot som äv. föreligger i gr. τροχός, hjul o. fir. droch, hjul. — Jfr TROKANTER, TROKEISK, TROKISK, TRUCK, sbst.1]
litt.-vet. o. metr. tvåstavig versfot med fallande rytm (i ä. kvantiterande vers bestående av en lång o. en kort stavelse o. i modern, accentuerande vers av en starktonig o. en svagtonig stavelse); äv. om vers(rad) bestående av sådana versfötter, trokéisk vers. Af .. (accentuellt bestämda) dactyler och trocheer, bestå .. de Swänske heroiske werser. Hof Skrifs. 134(1753). Daktylen, med dess unge, Trokéen, är grundformen för Swenska Språkets metrik äfwensom för hela det raska Nordiska lifvet. JärtaBrefv. 1: 23(1822). Den genomgående berättelsen skulle fortgå på orimmade femtaktiga trokéer. Nyblom Minn. 2–3: 96(1904). Trokéernas tunga marschtakt. 3SAH LXIX. 1: 58(1960). — jfr DAKTYLO-TROKÉ.
Ssgr (litt.-vet. o. metr.): TROKÉ-RYTM. rytm (i vers(rad)) kännetecknad av l. åstadkommen gm trokéer. Den knappa, stränga trokérytmen. SvStil 35(1935). —
-STROF. strof bestående (huvudsakligen) av trokeiska vers(rad)er. En fyrradig femtaktig troké-strof. Mjöberg Stilstud. 209(1911). —
