UNICITET un1isite4t l. UNIKITET un1ikite4t, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(unicitet 1904 osv. unikitet 1995 osv.)
Etymologi
[liksom eng. unicity, fr. unicité av lat. unicitas (gen. -tātis), till unicus (se UNIK); formen med -k- i anslutning till UNIK]
förhållandet l. egenskapen att vara unik, unikhet. Ekbohrn(1904). En kollision mellan å ena sidan unicitet och individualitet och å andra upprepning och kollektivitet. DN 29/8 2000, s. B5.
SAOB
