(värhaftige, pl. 1881. warhafftig (-f-, -gh) 1599–1653. werhafftig 1541–1544)
Etymologi
[liksom ä. d. værhaftig av mlt. werhaftich, biform till weraftich, l. mht., ä. t. wehrhaftig (jfr t. wehrhaft) (se VARAKTIG, adj.3) (jfr -HAFTIG)]
(†) vapenför, duglig till krigstjänst; äv.: myndig; jfr VARAKTIG, adj.3 Ottehundrade godt werhafftigt munstredt Krijgzfolck. Tegel G1 2: 135(i handl. fr. 1541). Erik Sparre, som då var nyss vorden warhafftig. HSH 12: 175(1599). Lundin o. Strindberg GSthm 375(1881; i skildring av förh. på 1500-talet).
