VÄRMLÄNDSK vær3m~län2sk, äv. ~län2dsk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(vermelandsk (w-) 1723–1789. vermländsk (w-) c. 1746–1900. värmeländsk (w-) 1680–1782. värmländsk (w-) 1825 (: Värmländska) osv.)
Etymologi
[avledn. av landskapsnamnet VÄRMLAND; jfr fsv. värmsker]
som bor l. finns i l. härstammar från Värmland; som utmärker l. tillhör l. är kännetecknande för l. har avseende på Värmland l. dess invånare. Een wärmeländsk .. brigvade .. leed något nederlag. Spegel Dagb. 79 (1680). Att Giöteborg ärbjuder sig hädaneffter villja gifva för vermelandske jernet .. så mycket, som det i Stockholm giäller. 2RA 1: 434 (1723). Skaror af kommande och farande gäster, som begagnade den obegränsade vermländska gästfriheten. De Geer Minn. 1: 59 (1892). En värmländsk storindustri. TurÅ 1928, s. 60. Hembygd är inte bara skånsk mylla och värmländska skogar. SvD 27/12 1996, s. 38.
Avledn.: VÄRMLÄNDSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) värmländsk kvinna. Weste (1807). (Ingenting) kunde lägga sordin på min glädje över att finnas till och ha en värmländska på cykelramen. Strömstedt MittLiv 2: 50 (1982).
2) om den dialekt som talas i Värmland. Hans låga röst, hans imellan Skånska och Vermländska delade uttal .. gjorde det omöjligt för hvarjom och enom, att uppfatta karakteren .. af hans tal. Roos FamArkiv 327 (i handl. fr. 1819).
