VAGABONDAGE vag1abonda4ʃ, n.; best. -et; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. vagabondage; sannol. av fr. vagabondage; till VAGABOND]
(ngt ålderdomligt) förhållandet l. tillståndet l. egenskapen att vara vagabond; vagabondliv; landstrykeri l. lösdriveri; ngn gg äv. konkretare, övergående i bet.: kringflackande färd; jfr VAGABONDERI, VAGABONDISM. KrigVAT 1836, s. 498. Turistlifvets obekymrade vagabondage. Levertin 23: 104 (1888). Poe företog i samband med sina excesser ej sällan långa vagabondager. Bjurman Poe 30 (1916). Undersökningar ha visat, att ungdomsbrottslighet ungefär till en fjärdedel står i förbindelse med vagabondage. PedT 1943, s. 171.
