VANITET, äv. VANITÉ, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(vanité (w-, -tee) c. 1757–1803. vanitet 1628–1936. vanität 1705)
Etymologi
[liksom d. vanitet av fr. vanité, av lat. vanitas (gen. -ātis), till vanus, tom (se VAN-)]
(†) om ngt som saknar bestående värde l. är snabbt förgängligt, fåfänglighet l. prål; äv. i fråga om person: (utslag av) högmod l. inbilskhet l. fåfänga (se d. o. 5). AOxenstierna 4: 59(1628). Hans Kongl. M:tt (finner) skiäligt, att .. Prästerskapet så wäl som dhe andre Ständer sökia hwar på sin sida widh dhe dödas begrafningar, all Pracht, vanitet och onödig omkostnad .. att evitera och afskaffa. Stiernman Riksd. 1798(1678). Gud vet, at iag här vid (dvs. vid försök att förvärva adelskap) intet har någon vanität, utan iag fölier råd. Bark Bref 2: 69(1705). Desse herrar, om de ej personligen känna mig, borde dock i hela min lefnad se, at vanitet ej utgör min hufwudswaghet. 3SAH XXXIX. 2: 3(1823). Till framställningens form närmar .. (avhandlingen) sig visserligen skolastikernas, men förkastar de flesta af deras vaniteter. Fries BotUtfl. 3: 49(1864). Ekbohrn(1936).
