VEL l. VELE, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(dwel 1696. dwele 1712. vel (hv-, w-, -ee-, -hl) 1578–1924. vela (w-, -ee-), oblik form 1642. velar, pl. 1572–1967. vele 1642–1967. velen, sg. best. 1711–1967. weyl 1613)
Etymologi
[fsv. vele; jfr sv. dial. hvel, d. væle, mlt. dwēle, handduk, mht. twēle, dwēle (t. twele); till den stam som föreligger i TVÅ, v.]
(†) om av hoprullat l. hoppressat material (ss. linneskav l. gasväv o. d.) tillverkad (vanl. kägelformig) tapp l. plugg avsedd att gm införande i sår l. böld o. d. avleda kroppsvätska l. hämma blödning o. d.; tampong; ngn gg äv. med särskild tanke på materialet. The som råd haffua the köpe .. Apostel Salwe .. och stoppa thet j såret medh hårdt wredne welar aff lärofft. Lemnius Pest. 25(1572). Hwijt rökelse, stött medh Aloe, och blandat tilhopa medh thet hwijta aff ägget och en weela aff Hara håår giord, och lagder ther vthi och stungen i samma Näseboren som blöder, thet stämmer blodet. Månsson Åderlåt. 14(1642). Äro en hop Koppor komna inuti näsan, .. så doppas wehlar uti warm mjölk, och föras i näsan. Rosenstein BarnSj. 127(1764). (Professorn) förkastade bestämt användningen av vel och charpi, ty dessa fylla sig med var och annan orenlighet. Tigerstedt MedUtv. 2: 46(1923). Östergren(1967).
SAOB
