[liksom d., t., eng. verve av fr. verve, hänförelse, hänfört tal; möjl. av ett icke anträffat vulgärlat. verva, sidoform till lat. verba, pl. av verbum, ord (se VERB) (se GHolm SupplHellquistOtr.(c. 1990))]
hänförelse l. livfullhet l. glöd (se d. o. 3 b); fart o. fläkt; jfr KLÄM, sbst.1 4, SVANG, sbst.1 1 c. SvLitTidn. 1821, sp. 791. Hon hade .. mycken verve och friskhet i sång och aktion. Snellman Tyskl. 351(1842). Levys skarpsinne, affärsbegåvning, juridiska verve, allt som hon dragit fördel av, fick nu vittna emot honom. Siwertz Sel. 2: 187(1920). Fru Nathalia Ahlström, som presiderade med sedvanlig verv och charm, omvaldes med acklamation till klubbens ordf. för nya perioden. GHT 1944, nr 240, s. 8. Den med verve skrivna novellen .. publicerades i juli 1962. OoB 1963, s. 214.(Boken) är vad den utgör sig för att vara: en fascinerande studie i helfigur av en krigare och kavaljer, åstadkommen med lika delar verv och oväld. SvD 11/2 2014, s. 21.
SAOB
