VULKANISM vul1kanis4m, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. vulkanismus; till VULKAN]
1) geol. om (förekomst av) process varvid glödande materia (ss. magma o. gaser o. d.) från jordens inre tränger upp genom jordskorpan, vulkanisk aktivitet. Frey 1846, s. 129. Spåren av vulkanism i Queensland ha vi i askkäglor, kratersjöar samt mäktiga utflöden af basaltlava. Ymer 1915, s. 307. Armenien är .. känt som ett av världens jordbävningsrika områden med starkt utvecklad vulkanism. Ymer 1937, s. 169. Genom sitt läge mitt på en aktiv spridningszon med en aktiv vulkanism .. har Island .. kommit att attrahera en lång rad framstående vetenskapsmän. Stephansson SvVandr. 31 (1983).
2) (numera mindre br.) i bildl. anv. av 1; särsk.: våldsamhet l. lidelsefullhet o. d. Det vilda skränet öfverröstades blott af de i grannskapet dånande lågorna, hvilka fattat uti ett torrt vindfälle, och hotade att med hela sin vulkanism nedstörta öfver kämparne. Almqvist TreFr. 3: 147 (1843). Otaliga äro anekdoterna om hans egenheter, hans vulkanism och hans själfkänsla. Schück o. Warburg 2LittH 3: 138 (1913). Almquist VärldH 8: 101 (1938).
