[fsv. ymta, mumla, glunka; motsv. d. ymte, fvn. ymta (nor. ymte); till det delvis mer l. mindre liktydiga verb som föreligger i ä. d. ym(m)e, fvn. ymja (nor. nn. ymje), i avljudsförh. till fvn. emja (nor. nn. emje), skrika, tjuta; sannol. av ljudhärmande ursprung. — Jfr YMLA]
(numera bl. ngn gg) (förtäckt l. halvkvädet l. i hemlighet) antyda l. låta förstå (ngt); äv. dels med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. om, dels i opers. pass.; förr äv.: ha en (vag) föreställning om (ngt), ana l. förmoda (ngt), äv. (med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. till): gissa sig till (ngt). Bureus Runaräfst 213(1602). Af dätta ordet Billagines .. kan man ymta til huadan Göternas ursprung är, som vti Italien bodde, ty än i denna dagh kalla Italienerna la legge dät wij kalla lagh. Axehielm(c. 1630; under billagines). Ther före iagh mångestädhes medh ymtan och gissning måste vtleta lijkligeste meningen. Bureus KonStyr. A 5 a(1630). Man beskyllde mig för bygång, fruktade för sina flickor, / ymtade att jag for illa med de lustiga små liven. Collinder Kalev. 242(1948). Han var otroligt grov i munnen – ymtades det –, särskilt mot de inbundna och blyga. Johnson DrömRosEld 32(1949). En moster, som får veck kring munnen, så fort man bara ymtar om att röra sitt farsarv. Lindgren KatiAm. 26(1950).
