[av fr. aimable, av lat. amabilis, älskvärd, intagande, till amare, älska, sannol. till den i barnspråk vanliga ljudförb. am- som äv. föreligger i AMIKAL, AMMA, sbst.,TANT, sbst.2]
om person: som gör ett behagligt intryck, älskvärd; äv. i överförd anv., om ngt sakligt. Min aimabla dronnings wählmåga är min endesta Consolation. SvBrIt. 2: 14(1690). I mårgon skickar jag min betjänt till Gripsholm och begär ett litet aimabelt Bref af Er. CAEhrensvärd BrKickan 23(1784). Också märker man t. ex., att en dam, som föresatt sig vara ämabel en hel aftonstund, får ett moln på sin panna af den stygga lampröken. SP 1829, nr 47, s. 2. Den aimabla presenten af en stor butelj rosenvatten. Lundgren MålAnt. 2: 99(1858, 1872). Det gäller att hela tiden prata ämabelt strunt. DN 20/1 1999, s. A21.
SAOB
