publicerad: 2023
ÖSTGÖTE öʃ3øt2e, äv. ös3t~jø2te, förr äv. ÖSTERGÖTE, m.//ig.; best. -en; pl. -ar (OPetri Kr. 141 (c. 1540) osv.) ((†) -er PPGothus Und. L 7 a (1590), Cannelin (1921)).
Ordformer
(oskiöte 1689. ösgote- i ssg 1584 (: ösgote rÿge). ösgöte (ø-, -ss-, -gi-, -th-) 1525–1659 (: össgöthe drell). öskiöte- i ssg 1689 (: Öskiöte Prästerna). östergöte (-th-) c. 1540–1695 (: östergöte .. kyrkior). östgöte (-gi-, -th-) c. 1540 osv. östregöther, pl. c. 1630)
1) person som bor i l. kommer från Östergötland; förr särsk. dels ss. tillnamn, dels (i pl. best.) om regemente(n) från Östergötland; ss. förled i ssgr äv. ss. beteckning för ngt som finns i l. kommer från l. utmärker Östergötland, östgötsk. Aruidt ösgöthe. G1R 2: 114 (1525). (Följande tillfångatogs efter slaget vid Poltava:) Af Cavalleriet, vid Lif-Regementet, Mag. Sollenius .. Vid Östgötharne, Herr Edenius och Herr Bohm (osv.). Wallquist EcclSaml. 5–8: 127 (1791). Upländningar, ÖstGöther och andra Slättboer. JärtaBrefv. 1: 23 (1822). En östgöte stannar alltid vid stugdörren för att lukta, hvad det är för bröd som bakas. Heidenstam Folkung. 1: 270 (1905). När mannen, en 19-årig östgöte, fick syn på polisen vände han om och försökte åka ifrån dem. Barometern 26/9 2022, s. 14.
2) [anv. beror på felaktig identifiering av ostrogoter som östgötar (i bet. 1)] (†) om person tillhörande den ostrogotiska folkstammen (jfr ÖST-GOT); i pl. äv. om detta folk felaktigt sammanfört med östgötarna; jfr GÖT, sbst.1 2, 4. Tesse Göthar som met Tidric van Bern kommo in i Valskaland the kallades Östgöthar. OPetri Kr. 31 (c. 1540). Theodorik var den största Östgöthe, om hvilken Historien förmäler. Sjöberg (SVS) 2: 87 (1821). Folknamnen Gutar, Öst- och Vest-Göter äro väl i någon mån talande bevis på frändskap (mellan den gotiska stammen o. svenskarna). Uppström GotBidr. 1 (1868).
Ssgr (till 1): A: ÖSTGÖTA-BONDE. (östgöta- 1841 osv. östgöte- 1836 osv.) bonde i l. från Östergötland. DA 18/2 1836, s. 1. (Den första) skörden vållade inga större bekymmer bland östgötabönderna, trots en del regn. NorrkpgT 14/7 2015, s. A10. —
-DIALEKT. dialekt som talas i l. är typisk för Östergötland, östgötska. Det starkare af .. (l-ljuden) uttalas med en stark, hastig rörelse af hela tungan, som med spetsen får slå mot den högre delen af gomhvalfvet och ned mot underkäken. Det förekommer allmänt uti de uppsvenska folkspråken, och starkast i östgötha-dialecten, som i flera hänseenden synes mig mera likna svearnas än göternas språk. VetAH 1855–56, s. 55. —
-FANA. (östgöta- 1835 osv. östgöte- 1585) särsk. (förr) fana (se d. o. 2) från Östergötland; jfr -fänika. VadstÄTb. 103 (1585). Båda östgötafanorna deltogo i slaget wid Kirkholm 1605. ÖgCorr. 30/12 1875, s. 3. —
-FÄNIKA. (östgöta- 1892 osv. östgöte- 1564) (förr) jfr fännika 2 o. -fana. Las Wesgöte höffuismann öff(ue)r Øsgöte Fänickann. ArkliR 1564, avd. 22. Erik XIV (måste) tid efter annan förstärka sina stridskrafter på andra sidan Östersjön. Bland andra trupper öfwerfördes, på hösten 1562, en Östgötafänika. ÖgCorr. 19/3 1892, s. 3. —
-KNEKT. (förr) knekt (se d. o. 2 a) tillhörande avdelning från Östergötland; i sht i pl. Peder gad höffwidzmann öff(uer) ösgiöta knnechternna. ArkliR 1562, avd. 3 (1560). —
-MILA. (förr) om resmila med vågrät botten. JernkA 1878, s. 559. Av resmilor finnas ett flertal varianter. Av dessa äro de viktigaste östgötamilan, som bygges på horisontal botten, och värmlandsmilan, som inreses på lutande botten. SvSkog. 1325 (1928). —
-POLSKA. dans. o. folklor. variant av dansen polska. Östgötapolska .. Utgångsställning: Åtta par i fyrkant, två par å hvar sida. Lekstug. 1: 21 (1897). Polskor med hurtiga turer äro bl. a. Jössehärads-, Östgöta-, Fryksdals- och treparspolskan. 2NF 5: 1326 (1906). —
-RYTTARE. (östgöta- 1883 osv. östgöte- 1572) (förr) ryttare (se d. o. 2) tillhörande avdelning från Östergötland; i sht i pl., om beriden truppstyrka (jfr -fana). PrivSvStäd. 3: 186 (1572). På konungens sida (vid slaget vid Stångebro 1598) stodo: Svenska adelsfanan under Johan Gyllenstjerna; Smålands ryttare .. ; en mindre del af Östgötaryttarne samt värfvade tyske ryttare. NDA 13/10 1883, s. 3. —
-ÄRT l. -ÄRTA. (i sht förr) ärta odlad i Östergötland; äv. (i sht i pl.) i speciellare anv., om sort. HovförtärSthm 1640 A, s. 96. Sedan gammalt odlas i Sverge några mer eller mindre sortrena artformer, såsom upplandsärter (gula, småfröiga och gröna, storfröiga); östgötaärter (gula, småfröiga) o. s. v. Kellgren Kulturv. 15 (1904).
B (numera bl. tillf.): ÖSTGÖTE-BONDE, -FANA, -FÄNIKA, se A. —
-MÅL. (förr) i Östergötland gällande mått; jfr mål, sbst.3 1 c. Att han må och skal niute och behålle otte t(unno)r korn össgötemål aff tijenden. G1R 21: 68 (1550). —
-RYTTARE, se A.
Spoiler title
Spoiler content