SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
BÄRMA bær3ma2 l. bär3-, r. l. f. ((†) n. VRP 30/6 1736); best. -an.
Ordformer
(förr äfv. skrifvet berma. barma 1815. bärna 1788)
Etymologi
[sv. dial. bärma, bärme; jfr d. bærme, t. bärme (barme), af nt. barme, (mnt. barm, berm), motsv. eng. barm (feng. beoroma); besläktadt med lat. fermentum, jäst (se FERMENT); jfr PÄRMA, tjärvatten]
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt, föga br.) (jästceller innehållande) grumlig bottensats i öl, vin, ättika o. d., drägg. (Lat.) Crassamen, .. (sv.) Thet som är tiockt och sätter sigh til botnen, såsom en drägg och bärma. Linc. T 5 b (1640). Dher du haar drucket ditt ööl, dher spill din bärma (dvs. låt icke din vrede gå ut öfver oskyldiga). Törning 25 (1677). Almquist Häls. 626 (1896). — jfr TRAN-, VIN-, ÖL-BÄRMA.
2) i utvidgad anv.; i ssgn TJÄR-BÄRMA.
Spoiler title
Spoiler content