SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DYN dy4n, r. ((†) f. Möller (1790)); best. -en; pl. -er ((†) -or Rudbeck, Thunberg Resa 1: 298 (1788)). Anm. Ordet användes oftast, förr så godt som uteslutande, i pl.
Ordformer
(dyna Lind (1749: Sanddyna), Möller (1790: Sanddyna; under dyna). — dun VDAkt. 1759, F III 1 (: dunsand), VetAH 1780, s. 57 (: dunor), Lundequist Landtbr. 62 (1840: dunsand))
Etymologi
[liksom d. dyne af nt. düne l. holl. duin; jfr eng. down; möjl. samhörigt med nt. dunen, häfva sig i höjden (jfr DYNING)]
1) (†) (i hafvet befintlig) sandrefvel; i ssgn SAND-DYN.
2) kulle af flygsand, klitt. Rudbeck Atl. 4: 12 (1702). Dynens sand. Sturzen-Becker 6: 174 (1868). I västra delen av Jylland ligga längs kusten av Nordsjön långa rader av dyner (”klitter”). Rönnholm EkonGeogr. 65 (1907). — ngn gg äfv. om dynliknande kulle af annat material. Regelbundna af snö bildade dyner. NordT 1896, s. 7. Hedin Asien 1: 652 (1903). — jfr FLYGSANDS-, RING-, SAND-DYN m. fl.
3) [jfr motsv. anv. i holl.] (föga br.) kollektivt: landsträcka som bildats l. består af dyner. Wirsén Fur. 113 (1896). Dynen inåt land består dels af oregelbundna sandkullar, dels af mer eller mindre tydligt framträdande låga sammanhängande höjdsträckningar. PT 1909, nr 46 A, s. 3.
Anm. 1:o. Förr användes dunen, dunerna efter eng. the downs ss. beteckning för farvattnet utanför Kent. SP 1780, s. 813. DA 1808, nr 30, s. 2. 2:o. Möjl. föreligger ordet (med bet.: sandhög?) i: Duner .. på Landsvägen. Broman HelsB 90 (c. 1730).
Ssgr (till 2): DYN-BILDNING. äfv. konkret. Nathorst JordH 460 (1891). 2NF 25: 1298 (1917). —
-KAM. Vi rastade på en dynkam. Hedin GmAs. 1: 438 (1898). —
-KEDJA. Hela dynkedjan är stadd i vandring inåt land. Nathorst JordH 462 (1891). —
-KRÖN. TurÅ 1895, s. 181. —
-KULLE. —
-LANDSKAP~02 l. ~20. —
-LIKNANDE. —
-SAND. Mager dunsand och stenbunden jord. VDAkt. 1759, F III 7.
Spoiler title
Spoiler content