GROBIAN grω1bia4n l. grωb1-, m.||(ig.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(grobian 1639 osv. groffuian 1586)
Etymologi
[liksom d. grobrian, grobian, av t. grobian, av ä. t. grobianus, skämtsam latinisering av grob (se GROV). Förr anslöt sig ordet till namnet Jan; jfr att det ansågs ha uppkommit gm anspelning på de grovhuggna herrarna Johan Gyllenstierna († 1680) o. Johan Stenbock († 1705), som skulle ha benämnts ”Grob-Jan” l. ”Grov-Jan” (se HSH 9: 122(c. 1750) o. BL 15: 277(1848)). Jfr DUMRIAN]
om rå o. ohyfsad person, grovhuggare, lurk, tölp; ngn gg med tanke på det yttre, om stor o. grov människa, åbäke. En sådanna Groffuian och Tylpel. ASimonis SiälÖrt. V 5 b(1586). Tvy sådan Grobian! At så öfverfalla en stackars värnlös flicka! Björn FörfYngl. 61(1792). Lustigt måste det se ut, det medger jag, när en sådan grobian som jag sitter i väfstoln. Blanche Tafl. 2: 115(1856). Vår prosaiska .. tid har nog förlorat mycket av andligheten, .. men äro vi grobianer, så äro vi måhända också ärligare och klarare. Böök ResSv. 119(1924).
Ssg: GROBIAN-FASON. i sht i pl. SAOL(1900). Mitt bland skämtet och stojet och grobianfasonerna. Böök ResSv. 61(1924).
Avledn.: GROBIANISM, r. (föga br.) grovhugget l. tölpaktigt sätt (uttryckssätt); äv. konkretare, om viss handling l. visst uttryck; äv. om litteraturriktning som odlar grovkornighet o. d. JournSvL 1797, s. 267. Illa liden af alla för sin grobianism. Öman Ungd. 54(1889; om en dräng). Grobianismens främste representant var .. Johann Fischart. Schück AllmLittH 3: 233(1921). —
GROBIANSK, adj. (-isk 1672—1861. -sk 1846 osv.) som i sitt sätt liknar en grobian, grovhuggen. JTornæus(1672) i Landsm. XVII. 3: 45. 2NF 25: 777(1916).
