HIRTA hir3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(hirta 1635—1915. hjerta 1773. irrta 1738)
Etymologi
[sv. dial. hirta, herta, härta, hörta, refl.: hejda sig, lugna sig, intr.: hejda sig, göra uppehåll, motsv. isl. hirta, avhålla (ngn) från felsteg, tvinga, tukta, möjl. en under inflytande av ipf. hirda, hirta bildad sidoform till isl. hirða, vårda, taga till vara, bry sig om. En annan uppfattning framställes av Tamm i NordSt. 35 f. (1904). Formen hjerta (Sahlstedt) är snarast tryckfel (Sahlstedts uppslagsform är hirta)]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
a) tr.: hejda l. styra l. hålla tillbaka (ngn). Hwarken Gudz ordz hot, eller straff hafwer kunnat then blinde och rasande syndaren hirta och tilbaka hålla. Swedberg Dav. § 43 (1713). I de främmandes närvaro bjöd han till att hirta sin syndiga natur. Bengts Vargt. 95 (1915).
b) refl.: hejda sig, hastigt avbryta sitt förehavande l. sitt tal, betänka sig, tänka sig för; styra sig, behärska sig, taga sig till vara; förr äv.: (plötsligt) erinra sig, komma ihåg (ngt). Schroderus Os. 2: 799 (1635). Han råår icke medh sigh sielff som så sticknas .. at han icke tröster (förmår icke styra höfsa) hirta sigh. Schroderus Comenius 894 (1641). (Sv.) Hirta sig, (t.) sich etwas erinnern. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755). Jag ville säga mer, men hjertade mig i det samma. Sahlstedt (1773; under hirta). Helenius (1838).
SAOB
