KÖRSNÄR ɟœr3s~nä2r l. ~næ2r, stundom 04, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(kers- 1678. kyrs- 1696—1769. kürsch- 1671—1672. körs- (kiörs(s)-, kjörs-) 1589 osv. körtz- 1669. -när 1589 osv. -ner 1670—1769)
Etymologi
[av nt. körsner (mnt. korsener), motsv. mht. kürsenære (t. kürschner), till mnt. korsen, mht. kürsen, motsv. fht. kursina, pälsrock; av ovisst urspr.]
person (handtvärkare) som bereder skinn till pälsvaror (o. bedriver handel därmed), buntmakare, pälsmakare; pälsvaruhandlare. Hans Körsnär. SthmTb. 1/2 1589. Aff ruge och Vlle-Skin eller Pelterijer (dyrare eller slättare) bereeda Skinnare eller Körtznärer, allehanda Foderwärck til Kläder, Myssor, Wantar, Muffar, etc. Risingh KiöpH 93 (1669). Alla rävar råkas hos körsnären. Ström SvenskOrdspr. 270 (1926). SvD(A) 1934, nr 19, s. 5.
Ssgr: A (†): KÖRSNÄR-GESÄLL, -ÅLDERMAN, se B.
B: KÖRSNÄRS-ARBETARE~0200. —
-ARBETE~020, äv. ~200. äv. konkret. —
-ÅLDERMAN~102 l. ~200. (körsnär- 1736. körsnärs- 1800—1882) (förr) ålderman i körsnärernas skrå. Henel 1735 132 (1736). —
