K kå4, n.; best. k'et kå4et, äv. k't kå4t; pl. = l. k'n kå4n; pl. best. k'en kå4en l. k'na kå4na.
Etymologi
[av lat. k (som uttalades kā o. upptagits i fsv. innan långt a övergått till å), av gr. κάππα, av fenic. kaph]
1) namn på elfte bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanligen, icke strängt skilt från 2. Stort, litet k. Bokstaven k. OPetri 4: 555 (c. 1535). Adlerbeth (1806) i GustBr. 230. I skj .. är k stumt. Tullberg SvSpr. 2: 6 (1836). Kärleken med stort K är huvudsaken i (Mussets) ”Man leker icke med Kärleken”. OoB 1932, s. 116. — särsk. i utvidgad anv., om den del av ordförrådet i ett språk l. av en ordbok l. annan alfabetisk förteckning (adresskalender, telefonkatalog o. d.) som innehåller de med k börjande orden l. namnen. SvD(B) 1926, nr 265, s. 7.
3) i symbolisk anv., för att beteckna ngt ss. det elfte i ordningen. Paragraf 6, mom. k. Serien k.
Ssgr (Anm. Ssgrna skrivas vanl. med bindestreck mellan K o. senare ssgsleden): (3) K-ARK(ET). vid paginering i äldre skrifter: det med bokstaven k betecknade elfte arket. —
(3) -STRÅLNING. fys. visst slag av röntgenstrålning. Barkla .. visade .. att element med högre atomvikt .. giva icke blott ett enda slags karakteristisk (röntgen-)strålning .., utan två slags sådan. Han kallade den mjukare L-strålning, den hårdare K-strålning. Tallqvist StrålnFys. 193 (1923). —
SAOB
