publicerad: 1937
KORTSPEL kω3rt~spe2l l. kωr3t~, förr äv. KARTSPEL l. KARTENSPEL, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(chart- 1674. karte- c. 1560—1621. karten- 1538—1541. kort- c. 1580 osv. korte- 1535—c. 1690. korten- (kåårthen-) 1535—1688. — -spel (-speel, -spell) 1535 osv. -spill (-spi(j)l(l)) 1539—c. 1560)
Etymologi
[y. fsv. karthenspel (PMånsson Stridsk. 29 (c. 1522)); jfr d. kortspil; av KORT, sbst. 2, o. SPEL, resp. av t. kartenspiel; jfr fr. jeu de cartes]
1) spel med kort; slag av dylikt spel. Vinna, förlora, ruinera sig på kortspel. Otur i kortspel, tur i kärlek. Inga bröder l. vänner i kortspel; äv bildl. Itt kårten spel, / som man pläier dubbel at nämpna. Visb. 1: 181 (c. 1620). Månge förspela sina Siäl vit Kortspeel och wårtafwel. Westhius NPederson 24 (1645). (I skolorna) skall .. alt Kort- och Ternings-spel vara alldeles förbudit. Skolordn. 1724, s. 8. En skicklighet i kortspel, som ej drives till plågsam virtuositet. Hellström Malmros 13 (1931).
2) (numera föga br.) konkret: uppsättning l. lek (l. uppsättning av tvenne lekar) av spelkort. TullbSthm 1535, s. 26 a. (Fru Lättja) baar ett hyend' in-under en arm, och Kårt-spel i handen. Stiernhielm Herc. 18 (1648, 1668). 14. Dussen Kortenspeel. BoupptSthm 1673, s. 407 a.
-TERM.
Spoiler title
Spoiler content