KREOL kreå4l, äv. kreω4l, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cr-. kre- (cre-) 1784 osv. cri- 1757—1821)
Etymologi
[jfr t. kreole, eng. creole, fr. créole; av span. criollo, eg.: avkomling, till criar, avla, föda, av lat. creare, skapa (se KREERA)]
urspr. o. vanl. benämning på i Syd- l. Mellanamerika l. Västindien födda avkomlingar av dit från Spanien, Portugal l. Frankrike invandrade européer; i utvidgad anv. äv. dels om i Syd- l. Mellanamerika födda bastarder av vita o. färgade, dels i allmänhet om i spanska, portugisiska l. franska kolonier födda avkomlingar av dit (från resp. moderland) invandrade vita; förr äv. (i fråga om västindiska förh.) överhuvud om i Västindien infödda personer; i sg. om mansperson, i pl. utan avseende på kön. SvMerc. 2: 525(1757). Creoler kallas alla, som födas uti Vest-Indien eller Colonierne, deras Föräldrar måge vara af hvad nation, stånd eller färg som hälst. Euphrasén Barthelemi 22(1795). (Befolkningen på Réunion) utgöres av franska kreoler (osv.). Ymer 1931, s. 385.
Ssgr: KREOL-BARN. —
-FRANSKA, r. l. f. om den form av franska språket som utbildats bland (franska) kreoler. PT 1896, nr 257 A, s. 3. —
-NEGER. benämning på i Syd- l. Mellanamerika l. Västindien infödd neger. Oldendorp 1: 82(1786).
