SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KRASA kra3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(kra(a)s- 1651 osv. krass- 1754)
Etymologi
[sv. dial. krasa; jfr dan. o. nor. krase; ljudhärmande. — Jfr KRAS, interj., KRÅSA]
1) ljuda såsom då ngt krossas l. brister, säga ”kras”; krossas l. gå sönder med ett dylikt ljud; i sht förr äv. (i fråga om papper l. styvt tyg o. d.): prassla, frasa; ofta opers. Arvidi 50 (1651). (Snäckan) täkte alla stenar (på stranden) .., så at det allestädes krasade under föttren, då vi här gingo på hennes skal. Linné Vg. 169 (1747). En kjol som var styf och krasade Blanche Band. 327 (1848). (Han) ryckte .. sig lös så att det krasade i pelsen. Benedictsson Folkl. 97 (1887). Han hörde ett krasande af glasskärfvor mot gatstenarna. Strix 1917, nr 14, s. 7. Generalkonsulns brev krasade i hans ficka. Smith KRanke 117 (1921). Hellström Storm 286 (1935).
2) (†) rossla. När dhe gambla begynna at kraasa i halsen aff brystwärck, så är dhem intet långt til ändan. Grubb 887 (1665).
3) (numera föga br.) krossa, slå sönder (ngt). Schultze Ordb. 2430 (c. 1755). Karaffin och glas krasades i små bitar. Geijerstam LycklMänn. 172 (1899). FoU 15: 96 (1902).
Särsk. förb.: KRASA SÖNDER10 40 l. 32.
1) till 1; intr.: krossas, gå sönder (med ett krasande ljud). Rosborg StångjSmid. 18 (1809). När en murken stam krasar sönder under steget. NordT 1902, s. 277. Månsson Rättf. 1: 357 (1916).
2) (numera föga br.) till 3; tr.: krossa (ngt). Salé 147 (1664).
Ssgr: (3) KRAS-GLAS. (†) glasskärv. DA 1825, nr 7, s. 1. SFS 1830, s. 923.
(1) -LAV. bot. lav tillhörande släktet Sphærophoron Pers., hylslav. Kraslafvar, spröda, busklika lafvar. Fries Ordb. 67 (c. 1870).
(1) -TORR. (i vissa trakter) fullständigt torr, knastertorr. Den råg, som .. ej blifvit lämnad på sin rot til dess .. halmen blifvit krastorre. VetAH 1764, s. 159. UtsädT 1899, s. 127.
Spoiler title
Spoiler content